Hamnade här.....

Ja idag hamnade jag här framför datorn. Väntar på pommesen i ugnen ska bli färdiga så då passade jag på att sätta mig här en stund.  Det händer ju inte så ofta nu för tiden.

Jaha vad har hänt i mitt lilla liv då =) Inte så mycket mer än det vanliga. Och det vanliga för mig nu för tiden är att vara i Ramlösa fyra dagar i veckan nu. Har ökat på en dag och det känns. Jag kämpar som bara den. Jag jobbar ju halvtid nu och jag ska försöka mig uppåt mot heltid. Men det kanske inte går, jag är medveten om det. Men jag ska testa i alla fall. Så får man ta det därifrån.

Ibland tänker jag att folk skulle bara veta vad jag kämpar för att ta mig ut och i väg om dagarna. Jag får ju ofta kommentarer om att jag ser pigg ut och att jag inte ser sjuk ut. Skönt ju, att man inte vandrar omkring som en zombie längre, men det betyder ju inte att jag kämpar mindre. Sen orkar jag inte prata sjukdom, jag håller det inom mig. Jag pratar knappt med Markus om det längre, jag orkar inte. Och detta gör mig lite rädd.

I terapin får jag reda på att det är viktigt att få utlopp för sina känslor och det är viktigt att stanna i känslan. Men jag lägger undan sjukdommen så gott jag kan nu för tiden. Jag orkar inte känna mer än vad jag gör. Jag orkar inte förklara för jag är så säker på att folk orkar inte höra på det mer än vad jag orkar att prata om det. Och detta gör att man känner sig väldigt ensam med en massa känslor. Och jag får skylla mig själv. Folk är ju inte tankeläsare. Men här kan jag kräka av mig, på min kära blogg hi hi......Här kan ju folk välja att trycka bort inlägget om de inte vill höra. Så sanningen är att jag mår sämre än tidigare. Så mycket medecin och det blir bara sämre och sämre. Proverna rasar så fort jag sänker medecinen. Och jag känner i varje andetag att lungorna mår skit. Lederna är svullna och sååå ömma, anklarna värker nåt fruktansvärt vid varje steg.

Skillnaden i mitt liv är att jag känner att jag gör ett väldigt bra arbete i Ramlösa. Och det håller mig uppe. Jag vill ju oxå känna att jag behövs i samhället. Mina kolleger är fantastiska och vi har så mysigt. Titt som tätt går vi ut och lunchar ihop, det finns många mysiga ställen i Ramlösa. Jag känner för första gången på våldigt länge att jag passar in.

Igår skjutsade min kollega och vän Tina hem mig från jobb, sen följde hon med in på en fika och det är så mysigt, det ger mig livskvalite. Jag får vara någon annan en en sjukdom. Ingen i Ramlösa ser mig som sjuk, de ser mig som en jämnlik kollega som är lite smått tokig hi hi hi .....men jag känner att de tycker om mig för precis den jag är. Med eller utan sjukdom, det kvittar liksom......