Undersökning av skelettet.....

Idag gick jag upp i ottan, klockan åtta skulle jag nämligen vara på en undersökning av mitt skelett. Pappa var snäll och skjutsade mig, vad skulle jag gjort utan min pappa. Han kör mig var jag än ska. Men undersökningen idag gick lugnt tillväga jämfört med senaste undersökningarna. Här var det bara en scanner som mätte mitt skelett och kollade kotor mm för att se hur det står till med benranglet som finns innuti mig och ställer till bekymmer =(

Därefter blev det raka vägen till vårdcentralen här i Åstorp för provtagning. Sen en tur till oj, sen hem och kolla gårdagens Big Brother avsnitt. Sen slumrade jag på soffan tills psykologen ringde, och när jag pratat färdigt med henne så ringde maken min.

Lagade lite mat tills Markus kom hem och det är väl typ det som hänt idag. Så nu sitter man här i soffan och gör just ingenting. Vi ska ha en liten hund här över natten, Elin ska passa mamma och pappas lilla Åke. Mysigt! Han är så söt......

Hoppas ni haft en toppendag allihop.......

Väntar på svar!

Hej på er!

Först vill jag börja med att tacka för alla fina sms och mail och kommentarer och brev på facebook. Det värmer ska ni veta. Och alla ni som undrar hur det gick igår?? Mmmmm det undrar jag med. Jag fick ju inget svar, det får jag vänta på.

Men det var en lång dag och nu är det ju så skönt att det är gjort. Jag skulle vara där vid tio så vi åkte hemifrån vid nio. Och när jag anmälde mig på avdelningen så såg jag att hon i receptionen tog fram en gul mapp där det stod "dagens nuclear" och då tänker jag på kärnvapen och bomber och kände mig som en terrorist hi hi. Sen fick jag gå in i ett rum med människor med dräkter, precis så som man ser på film. Jag fick besvara frågor och sen kom de med en stålbehållare som liknade en teromos och i den hade de ämnet som de sprutade in. Sen fick jag vänta i tre timmar och sen var det dags för att bli scannad med gamma kameran. Den började vid huvudet och scannade av hela mitt skelett. Sen väntade jag på att bilderna skulle bli bra men jag fick gå in igen för de behövde kompletera bilderna över bröstkorgen.

Och nu är jag så nervös över svaret, nästan så att man mår illa. Men jag knäpper mina händer och ber till universum att det kommer gå bra. Jag vet ju att det är något som hänt vid revbenen men vad???
Så i går kom jag hem vid halv fyra och stupade i säng direkt en stund, så trött jag var.

Idag är jag oxå trött men har ändån lyckats ta mig till provtagningen, apoteket och oj så nu ligger jag trött men nöjd i soffan och kuckilurar lite. Tänkte kolla på gårdagens BB på boxen. Så bra att man kan plocka fram de program man missat.

Ha en bra dag, kram på er....

Sammarbetet med Försäkringskassan....

Skulle vilja förklara för er varför jag varit så glad den senaste veckan. Det är ju så här att ni vet ju alla att jag är sjuk. Och jag har vetat detta sen mars 2009 så det är liksom inget nytt. Men nu har jag varit sjukskriven i mer än ett år och under detta året har sjukdommen blivit mer aggressiv, kan man skriva så utan att låta dramatisk hi hi. Den har ju under året satt sig i lungorna och på något sett har jag kommit på att livet är inte för evigt. Eftersom jag känner min sjukdom i varje andetag jag tar så är det svårt att glömma bort att man är just sjuk. Och detta har jag försökt att bearbeta under året som jag ju skrivit om tidigare.

Men att gå hemma i mer än ett år och bara tänka på sin sjukdom det sätter ju spår psykiskt och det är ju egentligen inget konstigt. Men det har varit så jobbigt för mig, för jag tycker att jag är så stark och att jag fixar detta så bra men sen att mitt psyke inte hänger med det har jag inte velat förstå. Men när jag kom på hur osocial jag har blivit, att jag förändrats så mycket på den biten, det gjorde mig rädd. Rädd för att jag ska tappa bort mig själv och börja bete mig som ett "offer". Jag har en sjukdom, ja! Men det måste jag på något sett försöka att acceptera. Acceptera att jag inte kommer att få tillbaka mitt liv som det en gång varit. Men social vill jag vara, jag älskar ju att prata med folk och umgås med vänner. Men när man kommer på sig själv att man drar sig undan och bara vill sitta hemma. Man vill inte gå på föräldramöten, det är läskigt att gå till tandläkaren till doktorn med barnen osv. När sådanna självklara saker blir ett så stort hinder som det är för mig nu, då måste man försöka se hur man kan få tillbaka sitt liv.

Jag har ju ett jobb att gå tillbaka till, men det klarar inte min redan pressade kropp av. Det är ett tungt arbete med mycket stress och att komma tillbaka utan att kunna prestera som man gjort tidigare hade jag mått dåligt av. Liksom att komma tillbaka och visa upp sina 30 extra kilo när folk inte förstår varför, det har inte heller varit ett alternativ. Jag klarar inte ens av att gå dit och hälsa på pga mitt psykiska mående. Jag har bara smetet in på kontoret och lämnat läkarintygen och bara det har varit såååå jobbigt så jag tror inte ni kan föreställa er.

Det hela kulminerade i vilket vi tror var en panikattack på julafton. Jag skulle följa med sandra på midnatts mässa i kyrkan. Kyrkan var fullsatt och jag tog det i början med ro men sen blev jag yr fick hjärtklappningar och halsen snörpte ihop sig, så jag och Elin fick gå ut. Där satt man på självaste julafton och bölade på en kyrkogård med sin lilla dotter som så klart blev orolig för sin mamma. Då kände jag att jag får fasiken ta tag i livet. Jag måste komma ut bla folk och få tillbaka det sociala livet. Men hur gör man det med en sjuk kropp???

Pratade med mina handläggare på FK och pratade med min läkare, och de i sin tur kontaktade godbiten där jag har min anställning. Och det var ju som jag visste, det finns inget jobb där som jag klarar av just nu när jag mår så här. Så de har ordnat en rehab plats till mig, och jag var på intervju där i fredags och idag ringde de och sa att de tyckte så mycket om mig så de vill att jag kommer på måndag. Platsen är i Ramlösa och jag ska arbeta där som Ekonomi assistent tills vidare. Jag kan ju bokföring och fakturering sen tidigare, har ju skött om pappas företag i 17år. Men i början ska jag bara försöka ta mig dit. Det kommer att bli utmaning nummer ett. Sen kommer de att lägga på arbetsuppgifter efterhand jag känner att jag klarar det.

Men detta ger mig en ny chans att komma tillbaka til ett liv. Jag kommer att träffa människor som aldrig tidigare mött mig, de kan inte dömma mig för hur jag ser ut för de har ju inte sett mig tidigare. Jag behöver inte prata om sjukdommen med någon om jag inte vill. Och det är bara ett par timmar i veckan så jag har många lediga dagar, men bara att komma hemifrån tror jag kommer att göra mig gott.

Jag hoppas verkligen att ni förstår, jag velade fram och tillbaka om jag skulle skriva här för jag vet att det finns de som kommer tycka att detta är hur fånigt som helst. Men jag hoppas att ni är glada för min skull. Jag har ju fortfarande kvar min anstälning på mitt gamla jobb och vem vet kanske kommer de på en super medecin som kan hjälpa mig att bli fysiskt stark oxå så jag kan komma tillbaka till godbiten och kan jag inte komma tillbaka så får jag acceptera det. Men just nu ska jag börja få tillbaka min mentala hälsa. Så snälla spring nu inte och sprid en massa dumheter ang detta, förstår ni inte så kontakta mig gärna och fråga mig istället om jag är otydlig på nåt sätt. Och en stor ursäkt till mina gamla kolleger för jag inte hälsat på, men nu förstår ni kanske lite mer varför. Jag har helt enkelt varit för dålig mentalt för att klara av det. Så än en gång vill jag poängtera detta är bara en rehab plats, men jag tror att denna platsen kommer göra mig gott, så därför är jag så glad.

Och jag vill ge en stor bamsekram till mina handläggare på försäkringskassan, de är helt fantastiska och de har hjälpt mig så mycket för att jag ska få må bra igen. Jag kände bara att jag vil förklara så det inte sprids en massa osanningar. För första gången sen den 21 oktober 2010 känner jag att det finns ett hopp för mig med ett liv med sjukdom, om ni bara visste vad det är värt för mig!! Kram på er alla.....

Möte om sjukdommen!!!

Idag har jag varit på möte med Försäkringskassan. Och den oro jag kände innan mötet hade jag ju inte behövt att ha. De två nya handläggare som ska jobba med mig nu var sååå trevliga och precis lika goa som min huvudhandläggare.

Men de lyssnade så noga på vad jag hade och säga och det vet jag ju är deras jobb men det verkade verkligen som de uppriktigt var förbryllade över min situation och att de skulle försöka hjälpa mig med att hantera allt som hör till situationen.

Men att sitta och prata om sjukdommen är tufft, det är tufft att sätta ord på hur man känner och hur man mår. Och när jag redogjort för mina medeciner så sa de" och dessa medeciner tar du en gång i veckan?" och när jag svarat så sa de " tar du allt detta varje dag?????" Ehhh ja det är ju dem som håller mig uppe. Det är de som får mig att orka att se "pigg" ut. Ingen som jag träffar kan ju ana att jag har en aggressiv sjukdom som härjar inne i min kropp.

Och sen bad de mig beskriva min sk "diagnos" och när jag då med ett leende på läpparna berättade att " sjukdomen är kronisk och har satt sig på mina lungor, och kan komma att drabba hjärta, hjärna, nervsystem, benmärg muskler mm." Då tittade de på mig och tyckte att jag var så positiv.

Jag tänkte på detta när jag traskade hem. Skrattade lite för mig själv. De skulle se när jag har mina tycka synd om mig dagar. Då sätter jag på musik högt och sen tjuter jag och tycker att allt är så orättvist. Tårarna sprutar och då finns det ingen det är mer synd om än mig hi hi hi hi. Sen när jag tyckt synd om mig färdigt så sätter jag på mitt leende och inväntar att Markus och barnen ska komma hem. Men då kunde ju fk komma hit och kalla mig positiv hi hi hi då hade de kallat mig psykist störd ha ha......

Men det har tagit sin lilla tid att komma tillfreds med livet igen, att komma tillbaka till det liv jag hade innan går inte, det har jag fått acceptera och lika så det här med att vissa av mina vänner tycker inte jag är så kul längre och att gå ut med någon som har gått upp 30kg i vikt är ju kanske lite pinsamt. Detta har jag accepterat och lagt bakom mig. Men jag har bestämmt mig för att ta kontrollen över mitt liv igen och göra det värt något. Och det ska jag försöka göra med alla de nya värderingarna som sjukdommen gett mig, jag är så mycket starkare som person nu än jag någonsinn varit och de som inte träffat mig under tiden hade nog inte känt igen mig. Fast en positiv förändring får jag ju säga hi hi sjukdomen och min goa, underbara make har hjälpt mig att bli en person som jag kan trivas med hi hi hi och mer levnadsglad än jag är nu har jag nog aldrig varit.