Möte om sjukdommen!!!

Idag har jag varit på möte med Försäkringskassan. Och den oro jag kände innan mötet hade jag ju inte behövt att ha. De två nya handläggare som ska jobba med mig nu var sååå trevliga och precis lika goa som min huvudhandläggare.

Men de lyssnade så noga på vad jag hade och säga och det vet jag ju är deras jobb men det verkade verkligen som de uppriktigt var förbryllade över min situation och att de skulle försöka hjälpa mig med att hantera allt som hör till situationen.

Men att sitta och prata om sjukdommen är tufft, det är tufft att sätta ord på hur man känner och hur man mår. Och när jag redogjort för mina medeciner så sa de" och dessa medeciner tar du en gång i veckan?" och när jag svarat så sa de " tar du allt detta varje dag?????" Ehhh ja det är ju dem som håller mig uppe. Det är de som får mig att orka att se "pigg" ut. Ingen som jag träffar kan ju ana att jag har en aggressiv sjukdom som härjar inne i min kropp.

Och sen bad de mig beskriva min sk "diagnos" och när jag då med ett leende på läpparna berättade att " sjukdomen är kronisk och har satt sig på mina lungor, och kan komma att drabba hjärta, hjärna, nervsystem, benmärg muskler mm." Då tittade de på mig och tyckte att jag var så positiv.

Jag tänkte på detta när jag traskade hem. Skrattade lite för mig själv. De skulle se när jag har mina tycka synd om mig dagar. Då sätter jag på musik högt och sen tjuter jag och tycker att allt är så orättvist. Tårarna sprutar och då finns det ingen det är mer synd om än mig hi hi hi hi. Sen när jag tyckt synd om mig färdigt så sätter jag på mitt leende och inväntar att Markus och barnen ska komma hem. Men då kunde ju fk komma hit och kalla mig positiv hi hi hi då hade de kallat mig psykist störd ha ha......

Men det har tagit sin lilla tid att komma tillfreds med livet igen, att komma tillbaka till det liv jag hade innan går inte, det har jag fått acceptera och lika så det här med att vissa av mina vänner tycker inte jag är så kul längre och att gå ut med någon som har gått upp 30kg i vikt är ju kanske lite pinsamt. Detta har jag accepterat och lagt bakom mig. Men jag har bestämmt mig för att ta kontrollen över mitt liv igen och göra det värt något. Och det ska jag försöka göra med alla de nya värderingarna som sjukdommen gett mig, jag är så mycket starkare som person nu än jag någonsinn varit och de som inte träffat mig under tiden hade nog inte känt igen mig. Fast en positiv förändring får jag ju säga hi hi sjukdomen och min goa, underbara make har hjälpt mig att bli en person som jag kan trivas med hi hi hi och mer levnadsglad än jag är nu har jag nog aldrig varit.