Men mina vänner nu ska jag berätta för de som är intresserade och det antager jag ju att ni är eftersom ni är här inne och läser.
Ni vet ju att jag blev sjuk. I mars 2009. Men jag kunde ju fortfarande lite halvt om halvt dra mitt strå till stacken på Godbiten där jag arbetade. Men i oktober 2010 rasade allt. Jag var väldigt illa däran och jag tror faktiskt inte att någon utan för min familj förstod hur illa det var. Min närmsta familj var hos mig och stöttade och tog mig igenom den första sjukhus vistelsen. I april 2011 fördes jag till Lund. Fortfarande bara närmsta familjen som vet vad som pågick. Många trodde de kunde läsa här på bloggen om hur läget var men här har jag skrivit det ytliga bara. Kommentarer om att jag "hängde ut" mitt liv på bloggen sårade. Det lilla jag berättade här, oxå trodde människor att det var det hela. Jag hade uppskattat så att någon frågat efter mig, undrat hur jag mådde. Men jag kände mig alltmer ensam. Jag hade min familj men det jag trodde jag behövde var "vänner". Mitt liv som jag hade tidigare, och det livet var ju Godbiten.
Det fanns ju inte en chans att jag kunde gå tillbaka till Godbiten för att jobba. Men jag saknade det jätte mycket. Att få vara bland mina kolleger och skratta och skoja och bråka och stressa i hjäl vissa dagar. Jag trodde aldrig under mina år på Godbiten att jag kunde sakna ett jobb så mycket. Och i detta läget hade jag inga krafter för att ta mig dit och hälsa på. Så tiden gick......
Jag satt hemma och träffade inga människor på mer än ett år. När jag sen började att kunna gå ut bland människor så kom ångesten som ett brev på posten.
Det var julafton och jag skulle följa med min dotter på midnatts mässa i kyrkan. När kyrkklockorna börjar ringa i en fullsatt kyrka fick jag fullkomlig panik. Jag kunde inte andas, allt snurrade och hjärtat bankade och det enda jag tänkte var att jag måste ut ur denna kyrka. Jag tog mig ut, många människor såg undrande ut och min dotter kom springande efter mig. Utanför bröt jag i hop totalt.
Det var här, mitt i natten, på julafton inför min skärrade flicka som jag insåg att detta livet vill jag INTE leva. Det måste finnas något för mig. Jag måste få känna att jag fyller någon slags funktion i detta livet. Jag ringde FK och bad dem hjälpa mig, så jag fick träffa två människor Christina och Tomas som hjälpte mig att få kontakt med en arbetsträningsplats. Men det var JAG själv som fick gå på anställningsintervju och det var pga att jag är den jag är som jag fick "jobbet". Det var INTE för att någon tyckte synd om mig eller för att jag var utförsäkrad, för det var jag inte, jag hade många dagar kvar, år till och med. Detta var helt och hållet jag själv som ville.
Så jag hamnade på Akademin för SERterapi i Ramlösa. Här utbildar de samtalsterapeuter. Människorna som är där går inte att beskriva. Mina arbetsuppgifter var att bokföra, ta hand om inbetalningar, anmälningar till utbildningen och annan administration. Det var sagt att ett år skulle jag få vara här. Och om ni visste vad jag lärt mig under detta året. Jag är inte den personen som jobbade på Godbiten längre, jag är inte den sjuka Annelie som ingen förstår. Jag är inte den övervikta som folk säger dumma saker till.
Jag har lärt mig att jag får finnas som den jag är, trots 30kg övervikt pga medecinering så är jag den jag är. Jag är Annelie snart 35år jobbar som ekonomi assistent/administratör. Jag har en kronisk sjukdom men den har jag börjat acceptera att jag faktiskt kan leva ett liv med. Jag har en chef som är helt underbar och en kollega som stöttar när sjukdommen är som värst. Jag börjar till och med trivas som överviktig för det kommer jag få vara eftersom jag alltid kommer få äta kortison pga att mina lungor ska kunna fungera.
Så efter mitt läroår på Akademin så var ju frågan! Ville jag ha en anställning där? Så klart....för Godbiten finns inte en chans att jag kan gå tillbaka till. Sjukdommen jag bär på är kronisk som sagt och den gör att jag har värk i muskler och leder men det är långt ifrån allt. Sjukdommen aktiverar mitt immunförsvar så det vänder sig emot mig och attackerar mig så att säga. Och sjukdommen har angripit mitt skelett, mina lungor, och ev lymfar och huden. Och jag vet att dessa sjukdommar som beter sig på detta sätt kommer att ta organ för organ. Frågan är när.....Hur lång tid tar det innan jag kollapsar igen? Och hur många kollapser kommer jag att klara av??? Så Godbiten jobbet klarar jag inte......
Så i slutet av januari gick jag in på Godbitens kontor och sa upp mig! Det var med mycket blandade känslor.
Jag har så många vänner som jag hoppas att få behålla för resten av livet, men så finns där även dem som bara snackar skit om mig och säger dumma saker till mig och de är jag glad över att få slippa. Det är även pga de personerna som jag inte klarat av att gå och hälsa på nere på Godbiten när jag varit sjuk. Men till er alla som jag tycker så otroligt mycket om, jag hoppas vid min gud att ni vet vilka ni är.... Jag kommer sakna er massor. Och jag har väl bevarat alla finna minnen med er i mitt hjärta.
Tack snälla ni för alla år jag fått med er! Nu vet ni anledningen till att jag inte längre är anställd på Godbiten. Detta är min version. De andra kan ni ju lyssna på om ni vill, men det känns skönt för mig att ni vet varför jag sagt upp mig!!!!! Kram på er och så hoppas jag att vi hörs och syns, om inget annat så har vi ju varann här på Facebook......
