Ibland när jag försöker minnas tillbaka när jag var liten så känns det som om man inte minns så mycket längre. Men jag har ett minne som sitter kvar och det var en kväll när jag var tolv år gammal. Mamma och pappa hade lämnat tvn för kvällen och jag satt ensam kvar och tittade. Man kan ju inte säga att jag bläddrade bland kanalerna för det fanns ju inte så många på den tiden men jag tittade runt bland de få som fanns och på en av kanalerna så fastnade jag.
Det var en filmad konsert och på tv bilden såg jag en blond tjej som dansade i en svart kostym, bakom henne dansade två körtjejer och en massa manliga dansare. Det jag främst fastnade för var ju dansen, inte så många av mina idoler på den här tiden både dansade och sjöng. Och jag älskade att dansa. Som tur var så gick den här konserten i repris och jag kunde spela in den på VHS. Och jag såg den om och om och om igen. Och ju mer jag tittade desto mer tyckte jag om musiken, koreografin och den där tjejen som dansade och sjöng levererade ju sin show till 100%.
Konserten hette "Blond ambition tour" och vid detta laget har ni väl räknat ut att tjejen hette "Madonna". Jag hade ju inte hört så mycket om henne tidigare men nu så snappade jag upp allt som sades om henne. Jag klippte ur tidningsurklipp och samlade i plastfickor i en pärm. Jag köpte alla skivor med henne, och filmer och konserter. Väggarna på rummet pryddes av denna dam och jag tyckte hon var grym. Hennes dans, sång och attityd, hon var sig själv och vågade stå upp för sig och jag tyckte det var supercoolt.
Men sen kom "erotica" skivan. Där tog det stopp för mig. Hon gick över gränsen sexuellt och som liten tjej var ju detta inget jag ville se, hon var ganska grov i sin bok hon gav ut och jag slutade "följa" henne med samma intresse som tidigare.
Men senare genom åren så levererade hon ju väldigt bra låtar och jag började lyssna på henne igen. Då hade jag fått barn och blivit vuxen och såg henne med andra ögon och jag kan ju säga att hon facinerar mig på nåt sett. Det finns ingen som är som hon det är vi nog alla överens om. Men jag tycker hon är cool. Och nu är hon 54år gammal och håller fortfarande. Och det tror jag är för att hon tar hjälp av yngre sångare/sångerskor. Och så anpasar hon musiken efter det som är inne idag och gör det till sitt.
Så i februari 2012 läste jag att Madonna skulle komma till Göteborg, en känsla började gro att "tänk om man skulle" och när jag fick uppbackning av mina systrar och Sara så bokade vi biljetter. Och jag kunde ju inte riktigt förstå att det skulle bli av. Men det blev det. Efter lång väntan så blev det dags för oss att bege oss till Götlaborg för att bevittna detta. Men fört ett stopp på Donken i Varberg innan vi fastnade i en bilkö, nervositeten steg att "detta blir inte av, vad trodde jag egentligen" Men vi kom fram till Ullevi. Och vi hade en kvart på oss innan de öppnade "vår"ingång där vi skulle sitta. Så jag köpte en bok och en tröja.
Så var det dags att gå in i denna super arena. Så stort. Och när vi kom in så såg vi denna gigantiska scenen och människor som fixade och donade med sladdar och sen bara hörde jag en röst i högtalarna som jag så väl kände igen. Mina ögon blev nog som tefat och min mun som fågelholk för där mitt på scenen stod en blond liten tjej i svarta träningskläder, det var ju hon, det var Madonna. Hon soundcheckade själv och pratade med fansen längst fram vid scenen. Så snopna vi blev allihop. Tänk att där stod denna superstjärna helt lungt och snackade med folk som om hon var vem som helst. Så skön känsla, att se att hon är som oss andra dödliga hi hi hi......
Sen blev det låååååååååång väntan. Hon var en och en halv timme försenad. Men sen började showen och inledningen var grym. Munkar, kyrkklockor, nunnor, och så kom hon Madonna. Och jag skulle kunna skriva om alla låtar men det blir kanske drygt men jag vill nämna näst sista låten som var "Like a prayer" där hade hon en gospelkör som sjöng med henne och hela ullevi stod upp och klappade i händerna och sjöng med i heeeela låten.Sicket tryck det var i arenan. Jag hade gåshud på armarna och tårar i ögonen och tänkte på den tolvåriga tjejen jag var en gång som önskade så mycket att jag någon gång fick stå i publiken och titta på denna stjärna. Nu var jag här 22 år senare och fick uppleva detta. Helt fantastiskt. Tänk att en dröm jag hade som barn blev verklighet som vuxen. Vad jag tar med mig av detta är att försöka uppfatta mina barns drömmar och ta med dem på sådanna här upplevelser. Det kvittar hur mycket saker man köper till sina barn det är upplevelserna de kommer ihåg.....
Supertack till Åsa och Jessica och Sara för att jag fick dela detta med er, det blev ett superkväll som jag aldrig glömmer!!!!!!!!!!!!!!!Puss på er.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar