När jag stannar upp och tar det lungt så får jag en hel del tid till att fundera. Och jag vet att jag ofta skriver om hur jag har varit besviken på omgivningen och rädslan för att lämna detta liv och inte finnas för Markus och barnen. Men nu har jag kommit till en punkt där jag känner sådan ro. Och egentligen så skulle jag vilja förmedla detta till alla jag känner för jag vill att mina kära ska få känna samma ro som jag. Men jag förstår att var och en måste få komma på det själv. Fastän jag vet att många är intresserade och vissa bryr sig inte alls så skulle jag ändå vilja berätta om hur jag känner och hur det har förändrats.
Nu när jag ser tillbaka på livet så inser jag så otroligt omogen jag var i mitt tänkande som en ung mamma. Jag kommer ihåg att jag tyckte jag var så mogen så och helt redo för att skaffa barn och familj. Och redo för att skaffa familj det tycker jag fortfarande var så bra gjort av mig eftersom jag nu inte kommer att kunna få fler barn. Men det här med relationer till människor runt omkring och relationen med Markus, där var jag väldigt omogen. Jag trodde verkligen att jag var den som hade de rätta svaren. Det var jag som var klok och mogen och fattade alla rätta beslut. Och konstigt nog så tror jag detta berodde på min osäkerhet.
När jag blev sjuk och läkarna sa till mig att jag hade cancer (vilket jag inte hade) då var jag 25år. Hade två barn som var 6 och 2år gamla. Då kan jag säga att jag började att förstå liiiiiite grann vad livet handlar om. Det handlar ju inte om vem som har finast hus, bil om man har städat hemma eller fina kläder. Jag började förstå att relationer med människor var det viktiga. Men tänk så lite jag förstod trots detta.
Min relation med min man förstärktes något så enormt och om det fanns någon som helst osäkerhet på vårt förhållande så var den som bortblåst. Det var då jag och Markus började leva på riktigt. Och sedan dess har det hänt massor men det har stärkt oss otroligt mycket.
Vi hade det trassligt ekonomiskt och många runt omkring blev förbryllade för pengar är ju så viktigt att ha, eller??? Jag och min man har ALDRIG bråkat om pengar. Fast vi varit på botten. Vi har varit så nöjda med att ha varann. Och det kan ju låta löjligt men så har det verkligen varit.
Men trots denna insikten så ser jag nu när jag tittar tillbaka på mitt liv och mina val och handlingar att jag har lagt ner så mycket onödig energi på människor i tron om att kunna "hjälpa" dem med att bete sig normalt. Och nu syftar jag då på de familjemedlemmar som vi idag avstår från att träffa. Jag la ner så mycket tid på att försöka medla mellan dessa människor som bara gör varann ont och som jag tror, inte tycker speciellt bra om mig heller. De var falska och spelade att de tyckte om mig men inte de andra i familjen. Och så skulle jag försöka lösa detta. Och jag tror inte jag förstod förän min kloka make sade att nu får det vara stopp.
Det tog nog priset när jag träffade de som bråkat på oj tillsammans och de stötte ut mig och min dotter. Och jag bara kände vad har jag gjort för att förtjäna det här????De kunde inte ens säga hej!
Då bestämde jag mig för att bara ägna tid åt de som tycker om mig och vill mig väl. Men ändå så var jag på så låg nivå och vågade inte stå upp för mig på ex jobb när jag fick höra om hur tjock jag var och en frågade tom "vad tycker dina barn om att du är så tjock", en frågade vilken storlek jag hade i mina jobbkläder och att de måste vara en stor storlek du har och så vidare. Jag trodde ju verkligen att det var mig det var fel på som var överviktig och detta var för 30kg sedan kom ihåg det!!!Undra vad de sagt om de hade träffat mig idag. Att människor kan bete sig så här finns ju inte i min värld.
När jag sedan blev sjuk 2009 så trodde jag ju verkligen att jag visste vem mina vänner var. Och då trodde jag ju att de skulle förstå. Men nu när jag tänker efter hur skulle de kunna förstå när jag inte själv gjorde det. Och jag tillät ju inte att visa den smärta jag kände. Hur skulle de kunna förstå? Men detta gjorde mig ledsen. Det började ju gå upp för folk att jag förändrats, jag kunde inte dricka sprit och festa, det tog lite längre tid att ha med mig någonstans för jag tog lång tid på mig att gå, jag gick upp i vikt och blev en tjockis. Och här märkte jag ju att trots mina försök att förklara att det inte är som jag ätit mig till övervikten så började folk lite smått ge mig råd om hur man ska äta, motionera mm. Och där kände jag att det är inte lönt att lägga tiden på att förklara. Antingen så accepterar de mig, eller inte? Och det är deras förlust för jag är ganska ok trots att jag är sjuk. Jag kan vara ganska så kul i alla fall. Och det var här det lossnade för mig. Jag accepterade mig själv. Jag insåg att jag är värd lika mycket som andra. Jag är en person med känslor och mina känslor ska oxå få ha en plats.
Och med denna insikten så förstår jag ju då oxå att det finns inget rätt och fel när det gäller hur man känner. Folk måste acceptera mig för mina känslor men jag måste ju oxå acceptera att vissa inte har kommit så långt på vägen i sitt tänkande ännu. Och vem vet det kanske inte gör det heller. Och bara för att jag gjort denna resan så är jag inte värd mer än någon annan. Alla är lika mycket värda och alla har lika stor rätt att tycka och tänka.
Häromdagen så träffade jag en person som sa att ha en osynlig sjukdom var bara en anledning till att gå hemma och "lyfta bidrag". Och då kändes det lite i hjärtat faktiskt men när jag ser tillbaka på mitt tänkande så tror jag att jag kännt på samma sätt för länge sedan. Att gå till jobb och vara duktig och sen stupa när man kom hem för att inte orka med familj, det var så jag levde förut. Bara för att folk inte skulle tycka jag var den som gick hemma och "lyfte bidrag". Och då tänkte jag ju som dessa personer. Nu är det viktigaste med mitt liv att verkligen orka med Markus och barnen och att orka vårda vår relation. Det är livs kvalite för mig.
Och det skulle jag vilja be er om. Fråga er själva vad som är viktigt för just dig? När du dör, ung som gammal, vi vet ju inte när, vad vill du bli ihågkommen för. I mitt fall en mamma som gick och jobba och slet åtta timmar om dagen och sen inte orkade mer eller en mamma som var närvarande i livet. Jag vill bli ihågkommen som levnadsglad och det tänker jag försöka nå. Och jag vill fortätta min utveckling i mitt tänkande. Om några år läser jag detta med ett leende på läpparna för då har jag kommit en bit till. Det ska bli spännande att se vad dessa nya tankar ger mig för nya möjligheter för det öppnar ju dörrar för en om man har ett öppet sinne och inte anklagar någon för hur de är, hur de tänker och hur de behandlar dig. Vi har bara kommit olika långt.
Detta är i stora drag hur mitt tänkande genom livet varit och som sagt nu kan jag känna ro. Tom inför detta stora tänkande med att lämna detta liv så känner jag en slags ro. Jag vill bara inte gräva ner mig och tänka på dessa tankar jag inte kan påverka på något sett. Och när jag sa till mig själv att det får bli hur det blir så fick jag en inre frid. Det har krävts en del mod, tårar och skratt för att nå till denna plats. Men det har varit så värt det och jag önskar det till er alla. Och det jag uppmanar er till är att jobba på era relationer med människor som ni får positiv energi från. Lägg de andra åt sidan för de är inte redo för er ännu.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar