Skulle vilja förklara för er varför jag varit så glad den senaste veckan. Det är ju så här att ni vet ju alla att jag är sjuk. Och jag har vetat detta sen mars 2009 så det är liksom inget nytt. Men nu har jag varit sjukskriven i mer än ett år och under detta året har sjukdommen blivit mer aggressiv, kan man skriva så utan att låta dramatisk hi hi. Den har ju under året satt sig i lungorna och på något sett har jag kommit på att livet är inte för evigt. Eftersom jag känner min sjukdom i varje andetag jag tar så är det svårt att glömma bort att man är just sjuk. Och detta har jag försökt att bearbeta under året som jag ju skrivit om tidigare.
Men att gå hemma i mer än ett år och bara tänka på sin sjukdom det sätter ju spår psykiskt och det är ju egentligen inget konstigt. Men det har varit så jobbigt för mig, för jag tycker att jag är så stark och att jag fixar detta så bra men sen att mitt psyke inte hänger med det har jag inte velat förstå. Men när jag kom på hur osocial jag har blivit, att jag förändrats så mycket på den biten, det gjorde mig rädd. Rädd för att jag ska tappa bort mig själv och börja bete mig som ett "offer". Jag har en sjukdom, ja! Men det måste jag på något sett försöka att acceptera. Acceptera att jag inte kommer att få tillbaka mitt liv som det en gång varit. Men social vill jag vara, jag älskar ju att prata med folk och umgås med vänner. Men när man kommer på sig själv att man drar sig undan och bara vill sitta hemma. Man vill inte gå på föräldramöten, det är läskigt att gå till tandläkaren till doktorn med barnen osv. När sådanna självklara saker blir ett så stort hinder som det är för mig nu, då måste man försöka se hur man kan få tillbaka sitt liv.
Jag har ju ett jobb att gå tillbaka till, men det klarar inte min redan pressade kropp av. Det är ett tungt arbete med mycket stress och att komma tillbaka utan att kunna prestera som man gjort tidigare hade jag mått dåligt av. Liksom att komma tillbaka och visa upp sina 30 extra kilo när folk inte förstår varför, det har inte heller varit ett alternativ. Jag klarar inte ens av att gå dit och hälsa på pga mitt psykiska mående. Jag har bara smetet in på kontoret och lämnat läkarintygen och bara det har varit såååå jobbigt så jag tror inte ni kan föreställa er.
Det hela kulminerade i vilket vi tror var en panikattack på julafton. Jag skulle följa med sandra på midnatts mässa i kyrkan. Kyrkan var fullsatt och jag tog det i början med ro men sen blev jag yr fick hjärtklappningar och halsen snörpte ihop sig, så jag och Elin fick gå ut. Där satt man på självaste julafton och bölade på en kyrkogård med sin lilla dotter som så klart blev orolig för sin mamma. Då kände jag att jag får fasiken ta tag i livet. Jag måste komma ut bla folk och få tillbaka det sociala livet. Men hur gör man det med en sjuk kropp???
Pratade med mina handläggare på FK och pratade med min läkare, och de i sin tur kontaktade godbiten där jag har min anställning. Och det var ju som jag visste, det finns inget jobb där som jag klarar av just nu när jag mår så här. Så de har ordnat en rehab plats till mig, och jag var på intervju där i fredags och idag ringde de och sa att de tyckte så mycket om mig så de vill att jag kommer på måndag. Platsen är i Ramlösa och jag ska arbeta där som Ekonomi assistent tills vidare. Jag kan ju bokföring och fakturering sen tidigare, har ju skött om pappas företag i 17år. Men i början ska jag bara försöka ta mig dit. Det kommer att bli utmaning nummer ett. Sen kommer de att lägga på arbetsuppgifter efterhand jag känner att jag klarar det.
Men detta ger mig en ny chans att komma tillbaka til ett liv. Jag kommer att träffa människor som aldrig tidigare mött mig, de kan inte dömma mig för hur jag ser ut för de har ju inte sett mig tidigare. Jag behöver inte prata om sjukdommen med någon om jag inte vill. Och det är bara ett par timmar i veckan så jag har många lediga dagar, men bara att komma hemifrån tror jag kommer att göra mig gott.
Jag hoppas verkligen att ni förstår, jag velade fram och tillbaka om jag skulle skriva här för jag vet att det finns de som kommer tycka att detta är hur fånigt som helst. Men jag hoppas att ni är glada för min skull. Jag har ju fortfarande kvar min anstälning på mitt gamla jobb och vem vet kanske kommer de på en super medecin som kan hjälpa mig att bli fysiskt stark oxå så jag kan komma tillbaka till godbiten och kan jag inte komma tillbaka så får jag acceptera det. Men just nu ska jag börja få tillbaka min mentala hälsa. Så snälla spring nu inte och sprid en massa dumheter ang detta, förstår ni inte så kontakta mig gärna och fråga mig istället om jag är otydlig på nåt sätt. Och en stor ursäkt till mina gamla kolleger för jag inte hälsat på, men nu förstår ni kanske lite mer varför. Jag har helt enkelt varit för dålig mentalt för att klara av det. Så än en gång vill jag poängtera detta är bara en rehab plats, men jag tror att denna platsen kommer göra mig gott, så därför är jag så glad.
Och jag vill ge en stor bamsekram till mina handläggare på försäkringskassan, de är helt fantastiska och de har hjälpt mig så mycket för att jag ska få må bra igen. Jag kände bara att jag vil förklara så det inte sprids en massa osanningar. För första gången sen den 21 oktober 2010 känner jag att det finns ett hopp för mig med ett liv med sjukdom, om ni bara visste vad det är värt för mig!! Kram på er alla.....
När jag var ung, ja ung är jag ju fortfarande =) men i alla fall tonåring! Så älskade jag att läsa tidningar. Det var liksom där man spenderade veckopengen. Man stack ner på Pia närköp som det hette, eller Sven Börjes livs eller tobakshörnan och köpte sin tidning. Kanske en och en annan citronkola som tilltugg till tidningsläsandet. Det var tider det =). Men det fanns ju så många bra tidningar då. Ja en del finns ju kvar, men det verkar som att det håller på att dö ut lite eller vad tycker ni. Mina barn är inte så intresserade av tidningar. Det som de vill ha reda på det googlar man ju. Men på min tid hi hi så fanns ju tidningen som ni ser här ovanför, Okej! Det var nog den jag köpte mest av. Och så klippte man ut bilderna på sin idol, i mitt fall Madonna, och så samlade man dem i plastfickor och förvarade i en pärm. Och min pärm var ju smockad med Madonna bilder. Det fanns posters med i tidningen och de prydde väggarna på rummet.
